Igår skrev jag på kontrakt. :) Nu är jag animatör på riktigt! (Och faktiskt också en släng av Technical Artist enligt kontraktet. Eftersom jag håller på med en del sånt...)
Det är svårt att säga professionell animatör utan att råka säga eller tänka professionell amatör. Jag skulle säga att jag är en blandning, för jag har ännu mycket att lära. Dock så räknas man som proffs så fort man tjänar pengar, eller? Svår definition det där.
Jag säger väl att jag är en professionell amatör animatör.
Dagens höjdpunkt: vakna upp i sin egen säng. (Oj, vad många sådana höjdpunkter det varit det senaste halvåret)
2 comments
den 20 april 2009 18:22
Måndagsbilden 3 - Kölapp
Idag gav jag en gammal dam min kölapp.
Jag och Johannes skulle fylla på våra rabbatkort i Malmö förra veckan eftersom visa-korten inte fungerade i automaterna. Kön var rätt så lång. Till slut fick jag mitt visa-kort att fungera i automaten och en liten tant stod bakom mig och frågade om vi också hade problem. Jag sa att mitt fungerar just nu så hon kunde ta min kölapp - hon blev jätteglad för hon hade ett senare nummer.
Jag gillar när man kan göra främlingar glada - och inte minst: våga prata med främlingar!
Dagens höjdpunkt: jobbat en del med exjobbet. Känns skönt att vara igång med skrivandet igen efter allt påskresande.
den 19 april 2009 16:22
Söndagsreflektionen 3 - Att bo ensam
Den här veckan har varit väldigt bra. Första veckan i Jakriborg och allt. Väldigt mysigt område, jag är glad att vi fick lägenheten där.
Jag har lyckats ta tag i många saker den här veckan, dock inte saker som har med exjobbet utan mer personliga saker som jag skjutit upp väldigt länge. Det gör mig lite stolt över mig själv, men exjobbet ligger fortfarande och skriker på uppmärksamhet. Det ska jag banne mig ta igen!
Det är ganska mysigt att bo ensam, har jag upptäckt. Men det är såklart väldigt ensamt och man blir lätt rastlös nu när jag är så van att bo med Robert. Dock trivs jag ensam väldigt bra och har ingentig emot det när jag får mina stunder själv. Jag gillar att gå runt och göra mina saker utan att behöva tänka på när "vi" måste handla och när "vi" måste lägga oss och när "vi" måste äta etc. Ha mitt eget schema, eftersom jag ändå planerar mitt liv näst intill i minsta lilla detalj. Att kunna dra ut på "läggdags" när man bor ensam är det bästa för kreativiteten, eftersom Robert är väldigt kvällstrött så sitter jag inte uppe lika längre och småskissar eller jobbar med saker längre. Det är iof bra också, eftersom jag inte är lika trött på dagarna om jag lägger mig i tid...
Vi har inte speciellt strikta tider tillsammans heller - men det är bra att få rutiner. Så man kan säga att jag trivs båda scenarios, jag anpassar mig väldigt lätt, men jag saknar att sätta mina gränser, göra vad jag vill ibland. Förmodligen med tanke på att jag saknat det väldigt mycket nu när jag åkt runt som en vante på sistone. Jag trivs inte alls med pendlandet, får knappt någon lugn stund eller ensam stund med mina projekt, och när jag väl ensam och lugn så är jag helt slut. Alla saker att ta igen stressar upp mig! Det ska bli sååå skönt när vi flyttat på riktigt. Då kan jag slappna av och göra lite mer vad jag vill tror jag!
Jag tog ett bad här om dagen i den nya lägenheten! Var jättelänge sedan jag tog ett bad! Saknar att ha ett badkar, så jag är jätteglad över det i den nya lägenheten. Myys! Testade badbomberna som min kompis i USA skickade till mig i julklapp förr- förra året. Eftersom jag inte frätte sönder så antar jag att de inte var för gamla...
Dagens höjdpunkt: blir nog ikväll då vi ska äta mat hos Sara och Claes!
den 17 april 2009 16:24
Fredagsminnet 3 - Separationsångest, sopor och asfaltslukt
Våren är här och asfalten luktar när solen steker på. Just den lukten får mig att tänka på när jag var liten, hade precis börjat skolan, och hade extrem separationsångest över saker som slängdes. Jag sparade på allt!
Mamma brukade smygslänga mina saker eftersom hon visste hur hysterisk jag blev, och det gav mig extrem ångest. Trots att det var leksaker som var trasiga. Det kunde handla om en möglig boll eller ett pappersflygplan i färg som var helt sönderrivet. Men sakerna hade mening. Bollen hade varit med i alla år och pappersflygplanet kom från mamma och pappas englandsresa!
En gång gav mamma också bort ett hopprep som hade polkagrisfärg till en familj som vi hjälpte i Estland. Vi skickade saker till dem då och då. Det gjorde mig hysterisk, tills jag insåg att det var rätt själviskt att bli hysterisk över en sån sak. Så det släppte jag ganska snabbt när det ändå kom till välgörenhet.
Asfaltlukten kopplar jag inte till slängandet av saker utan en period då ångesten var allt för stor och jag försökte ta tillbaks mina slängda leksaker genom att spara på soppåsar (ja, det är helt galet). Jag tillät mamma slänga sakerna MEN med min plan att plocka tillbaks sakerna från soporna. Detta gjorde jag inte på ett speciellt smidigt sätt. Jag tog soppåsarn från vår soptunna och gömde dessa i vår lekstuga på vintern och tänkte: jag sorterar soporna och hittar mina slängda leksaker när mamma och pappa inte är hemma!
När våren kom så skulle lekstugan rensas och jag fick min stackars kompis Helena att hjälpa mig flytta dessa sopor till ett ställe på tomten innan mamma skulle hitta dem. Tydligen var denna del av tomten inte VÅR del av tomten, utan grannens del. Soporna upptäcktes av dem, och de blev arga på mamma och pappa - de pratade med mig och allt slängdes. Jag var i Falun då och hälsade på ett par kompisar. Ångesten och skammen var ENORM. Och det började bli vår, så jag minns lukten från asfalten.
Sen fick jag en ny plan, och det var att gömma soporna någon annanstans - så klart nära mamma o pappa inte var hemma! Onsdagar var sophämtardagar, och på morgonen innan pappa skjutsade oss till skolan så sade jag att jag behövde hämta min bandyklubba som täckmantel att hinna göra ett ärende vid soporna. I stället hade jag en lapp i fickan där det stod, med stora bokstäver: "DEN ÄR TOM" så att sopgubbarna skulle se. Lappen fäste jag på soptunneskåpet med hjälp av bandyklubban som stod lutad mot skåpet. Ingen misstanke där inte!
Sen när skolan slutade RUUUUSAADE jag som en galning hemåt för att hinna hem innan sopgubbarna. Det fanns ju inget som garanterade att de skulle ta lappen på allvar trots allt. På vägen stötte jag på ett par kompisars föräldrar som frågade varför jag hade så brott och jag sade i all hast: "jag ska slå rekord att ta mig hem från skolan, hur lång tid tror ni att det tar!?". De svarade "öh, typ... fem minuter kanske?" och skrattade till.
När jag kom hem var soporna kvar. Jag slet ut soptunnan ur skåpet och sprang med soptunnan (som hade hjul så klart) över ängen utanför huset, ner till is-hockey-rinken, bakom is-hockey-rinken, precis vid sjön, vid vår rod-båt som stod på land, och gömde soporna under båten. Vilken grej!
Detta var inte heller speciellt smart, eftersom:
1. grannarna hade sett mig springa med en soptunna över ängen. MISSTÄNKSAMT. 2. måsarna och fåglarna hade fått nys om soporna och rivit upp allt, bort från båten
Ett tag senare så hade våra kära grannars morfar tagit hand om allt i en stoooor ondskefull sopsäck, som var halvt genomskinlig, och lagt på deras släp för att skjutsa till soptippen. Mamma och pappa sade åt mig att gå ner och be om ursäkt. Jag gick ner och grät som en galning och ville ha tillbaks mina leksaker. Moffa - som vi kallar grannens morfar för - sade till mig att det inte är någon idé eftersom allt är förstört, och när man slänger något kan man ersätta det med något nytt, och finare. Jag förstod inte riktigt det där. I plastpåsen såg jag den mögliga bollen och hade en stor ångestklump i magen, och insåg att det där är sista gången jag ser den där bollen. Någonsin!
Det var vår och asfalten luktade när solen stekte. Varje gång våren kommer tänker jag på soporna och hur galet det var. Det är svårt att förstå nu, hur jag betedde mig. Men jag var liten och hade separationsångest. Och jag var galen när jag var liten!
Jag har fortfarande stor ångest över att slänga saker som har minnen bakom sig - nån slags berättelse. Men jag sparar inte alls lika mycket längre, även om jag sparar mer än andra. Ibland får jag lite av en kick av att slänga saker, för jag tänker: då har jag plats för någonting nytt, eller så blir det mer plats och mer öppet och fint i ren allmänhet! När det är extra jobbigt scannar jag in eller tar kort på det jag slänger, så jag vet att möjligheten finns att kika på det och minnas utifrån bilden i stället för att ha det ståendes och ta plats.
Det
är jag det. En mångsysslande
squant på 21 år. Min vardag
består av ett hysteriskt,
organiserat sysslande med projekt
som består av serieskapande,
illustrerande, animerande och
spelutvecklande - diverse på
semi-professionell nivå. Vad
vill jag egentligen hålla på
med? Det är frågan det. Som det
är nu försöker jag komma
någonstans med det jag faktiskt
gillar att göra: skapa genom
berättande bild. Film, serier,
illustrationer och dataspel. I
allt detta sysslande har jag
såklart ett socialt liv också.
Konsten i min hysteri att
balansera mina projekt, drömmen
om det perfekta jobbet och det
sociala livet är det som är
intressant i mitt liv, och det
kommer förmodligen denna blog
avspegla en hel del.
Att blogga har i sig blivit en
hysterisk trend bland oss alla.
Jag har "bloggat" en
hel del på www.livejournal.com sedan 2001
och kommer fortsätta med det,
förmodligen mer regelbundet än
här. Innebörden med denna blog
är att ha ett ställe att skriva
av mig på Svenska men också
hålla kontakten med
studiekamrater som bloggar och
andra respektive. Dessutom kommer
jag ge mer utrymme att skriva om
min studietid här än på min
livejournal. Det var väl allt -
det sista jag kanske borde
tillägga är att jag inte är
så duktig på att skriva, men
jag hoppas på att någonting
blir läsvärt. :)
Vänner
Eftersom
många av mina
blogg/livejournal-vänner vill
hålla sina sidor privat, kommer
jag bara lista vänner som
meddelar mig att de vill vara med
listan för att undvika problem.
:) Skriv en kommentar om det så
listar jag dig!
Försupen--
pågående serieprojekt. Postas
online och publiceras genom Lulu.
När
Drömmar Dör -- en
serie jag och min bror gjorde
tillsammans 2005. Just nu håller
jag på att göra en Engelsk
version som kommer att publiceras
genom Lulu någongång i
framtiden.
Piano
Piece -- en kort
färglagd serie. I
planeringsskede.
Smörsamling
vol. 1
-- Fansin med två korta
avslutade serier. En som heter Se
Mig, som jag gjorde
tillsammans med min bror 2006 -
och en som heter Dagg
som jag gjorde under sommaren
2007. Just nu i redigeringsfas.
Artbook -- Håller
på med ett litet
art-bookprojekt. Väldigt
långvarit projekt. Jag har
några fina idéer. Titeln kommer
jag nog avslöja så fort jag vet
att jag kan arbeta med det här
intensivt under en viss period.
Karin
Rindevall 
Vänner 
